Är bioraffinaderier framtiden för massabruken?

Är bioraffinaderiet framtiden för det traditionella massa- och pappersbruket? Många har en sådan vision. Gränsen mellan skogs- och kemiindustri har väl också i någon mening alltid varit flytande.

– Skogsindustrin är vaggan till kemiindustrin, sa Mikael Möller, näringspolitisk chef på IKEM (Innovations- och kemiindustrierna i Sverige) på en konferens om energigaser nyligen. Han kunde ha lagt till att kemiindustrin också är skogsindustrins framtid.

Ett bioraffinaderi är en anläggning som producerar flera biprodukter – kemikalier, biodiesel, energi och kolfiber till exempel – från en biobaserad råvara. Enligt Chalmers definition kan ett bioraffinaderi, till skillnad från ett oljeraffinaderi, använda alla typer av förädlings- eller omvandlingsprocesser för att upparbeta biomassa till användbara produkter.

Stegvis utveckling

En som tror att massa- och pappersbruken i framtiden alltmer kommer att likna bioraffinaderier är Jonas Kihlman, Pöyry Sweden AB, som är en av huvudtalarna på Skogsindustridagarna. Kring temat ”Praktiska utmaningar när man bygger ett bioraffinaderi” kommer han att tala.

– Jag tror att så småningom kommer massa- och pappersbruken gå över till att bli bioraffinaderier. Det kommer inte att vara en självklarhet att avsalumassa och pappersmassa kommer att vara huvudprodukterna, säger Jonas Kihlman.

Han ser framför sig en stegvis utveckling från massa- och pappersbruk till bioraffinaderi.

– I ett första steg handlar det om att öka paletten av produkter. Steget därefter är att bli ett fullfjädrat bioraffinaderi.

Biodiesel

Han betonar vikten av att ta vara på många biprodukter, både de stora och små flödena. Biodiesel är inriktningen för det största och mest kända bioraffinaderiet i Sverige, Sunpine utanför Piteå. Fabriken producerar årligen 100 000 kubikmeter råtalldiesel som blandas in i vanligt dieselbränsle.

Det motsvarar två procent av den årliga dieselförbrukningen i landet. Det är Sunpine som bestått Jonas Kihlman med de flesta erfarenheter och kunskaper när det gäller hur ett bioraffinaderi fungerar.

Ett helt nystartat bioraffinaderi finns på andra sidan Östersjön, Metsä Fibres fabrik i Äänekoski (beskriven i en egen artikel i Nordisk Papper & Massa).

Viskos från Domsjö

Ett tredje exempel är Domsjö fabriker i Örnsköldsvik, där en förstudie genomförts kring ett framtida bioraffinaderi. Förstudieprojektet ”Flaggskepp Bioraffinaderi” visade att en investering i ett bioraffinaderi där har förutsättningar att bli lönsam.

En av flera planerade produkter som föreslås i förstudien är viskos. Domsjö fabriker tillverkar redan råvaran till viskos och om bioraffinaderiet också blir en viskosproducent innebär det att man tar ett steg upp i värdekedjan.

Mass- och energibalans

Det är viktigt att tänka på att massabruken har en mass- och energibalans och att eventuellt nya produkter passar in i den:

– Massabruken har idag sin mass- och energibalans, där eventuellt överskott används för att till exempel generera värme och el. Genom att implementera nya processer och tillverka nya produkter så får det inverkan på brukets balans. Det gäller att maximera utnyttjandet av veden och hitta nya processer som passar väl in i brukets balans.

Så vad är bästa alternativet, ett isolerat bioraffinaderi som Sunpine är exempel på, eller ett som är knutet till ett befintligt massabruk?

– På kort sikt är integrering med befintligt massabruk en bra metod. Det är den enklaste vägen framåt. Sen beror det på vilken typ av bioraffinaderi som planeras, säger Jonas Kihlman.

Explosiva varor

En viktig skillnad mellan ett traditionellt massa- och pappersbruk och ett bioraffinaderi är att många av produkterna och även insatsvarorna i ett bioraffinaderi är brandfarliga eller explosiva.

– Det ställer andra lagkrav och aktualiserar andra förordningar, säger Jonas Kihlman som menar att det krävs mer kunskap och nya standarder för bioraffinaderier, till exempel när det gäller materialval och komponenter.

Nyheten är hämtad från papperochmassa.se.

2018-03-12 | Nyheter | BioInnovation